To my beloved sister Asrin Masifi
For a nation to be subjected to a policy of partition and foreign rule is one of the greatest catastrophes which can befall it. Such a policy scatters the brain and smashes the backbone so that the victim nation faces great obstacles in pulling itself back together again.
Ismail Beșikçi
It is, moreover, evident from what has been said, that it is not the function of the poet to relate what has happened, but what may happen,– what is possible according to the law of probability or necessity.
Aristotle
We used to wait by the water where the ferries bid farewell, ferries filled with childhood dreams
we were children of a fractured chronology, a story whose essential pieces remain scattered
We were two sisters drawn to the invisible – hidden inside the palms, hidden inside the mouth – bursting into the heel, carrying us away – as a blue light shot through the street – we were enticed by the shimmer around the corner and called, come, what are you waiting for?
We went where the voice and our restlessness took us, we went where grief and fury took form
we went to the bay, the ducks, the ice, and the cavities, we ran over the bridges and under the tunnels
we went to the park, the swings, the cemeteries and the blasted mountains
We collected facts, years, and questions, we gathered marbles and bookmark, we played spy tag and catch, we deciphered everything that looked like a sign like the stain inside a poppy, playacting things we imagined had taken place
To speak with signs and silences, abstractions like tapestries, the past expanding
being in communion with the dead was a game of sorts, perceiving what no one else could perceive
sharpening your logic like a pencil, to untiringly prepare yourself
We carried five rocks in our pockets and four beats in our heart, ready for a new battle, a new song
For this game is our future, lost and found
Running scratching up griefs brimming with centuries, overcoming yourself, carrying the weight of a nation, for the broken must live the life of the broken and when one of us falls silent the other one proceeds
Searching for the light engulfed by darkness, finding no path back, only one passing through your grave
Hopscotch through the void, you will never come back
We mirror each other like trees in lakes
We look alike like corpses, we are a dawning new day
Fated to drift through the universe
Fated to lack a body –
Tell me about your doubts, and I will tell you mine
tell me about the link between mountain and chest
tell me how it feels to be denied, distorted
Shorn tongues, scattered along the path to the heart
Shorn tongues– say, can they come back to life?
Say, can they learn to speak again?
There were those who died sound soundlessly
There were those who died by the violence of syntax
and those who recreated themselves to the pace of
history’s restless courseand raging rhythm
To be unable, to begin again and again, to sustain faith
Just look at how a pearl is made – falling hard from hardness
Birthing something soft – a living thing
No one knows that starry eyesare born in darkness
no one knows that there is a reason
no one knows that an invisible thread interweaves everything
as we are interlinked across poems
The lament of the abandoned is never ineffectual,
whether it is sung by a flute or a vagabond.
[…]
Let the poem shine a glowing light from my mouth!
Let me expand the poem’s field of vision!
[…]
Why shouldn't the pierced heart complain?
When rock is cut out of rock, it, too, will gain a voice. (1)
For a thousand years, the region's heroes
Not a flock of cranes
Not a constellation in the sky
But a heart with 33 bullets
33 streams of blood (2)
They did not imagine
that we could stand up against the storm
but love teaches us
to become invincible.
Like old oaks,
like Halgurd and Handrin,
we are rooting ourselves in this earth. (3)
So we are two, my poem and I: a claw.
One will, a gape a tooth.
Together we are: a machine with a beat. (4)
I don't imagine that this story
is possible to tell, but I want you to know:
it was our yearning that tore off the chains
(1) Hêmin Mukriyani
(2) Ahmed Arif
(3) Latif Halmat
(4) Elmer Diktonius
Till min älskade syster Asrin Masifi
”For a nation to be subjected to a policy of partition and foreign rule is one of the greatest catastrophes which can befall it. Such a policy scatters the brain and smashes the backbone so that the victim nation faces great obstacles in pulling itself back together again.”
Ismail Besikci
”Det framgår också av det sagda att diktarens uppgift inte är att säga det som har hänt, utan det som skulle kunna hända, det vill säga det som är möjligt enligt sannolikhet eller nödvändighet”
Aristoteles
Vi brukade vänta vid vattnet där färjorna tar farväl, färjor fulla av barndomsdrömmar,
vi var barn av kronologins brustna hjärta, en berättelse vars väsentliga bitar förblir utspridda Vi var två systrar som tyckte om tanken på det osynliga – gömd inuti handflatorna, gömd inuti gommen – spricker ut i hälen, för oss bort härifrån – alltmedan ett blått sken löper genom gatorna – vi lockades av det som skimrade runt hörnet och ropade kom, vad väntar ni på?
Vi gick dit rösten och rastlösheten drev oss, vi gick dit där sorgen och vreden tog gestalt.
vi gick till viken, ankorna, isen och hålen, vi sprang över broarna och under tunnlarna,
vi gick till parken, gungorna, kyrkogårdarna och de sprängda bergen.
Vi samlade på fakta, årtal och frågor, vi samlade på kulor och bokmärken
vi lekte metod och spioneri, vi avkodade sådant som såg ut som tecken som fläcken inuti vallmon, vi lekte sådant som vi trodde hade ägt rum
Att tala med tecken och tystnad, abstraktioner som gobelänger, det förflutna breder ut sig
att vara i förbindelse med de döda var en sorts lek, att se sådant som ingen annan såg
att vässa logiken som en penna och alltid förberedda sig
Vi bar fem stenar i fickorna och fyra takter i hjärtat redo för en ny kamp, en ny sång
Ty leken är framtiden förlorad och funnen
Springer skrapar upp sorger fulla av sekel, att överkomma sig själv, att bära tyngden av en nation, för det brutna måste leva det brutnas liv och när en av oss stillnar tar en annan vid
Söker glansen som mörkret dränker, finner ingen väg tillbaka
bara den som går igenom din grav
Hoppar hage genom hålet, du kommer aldrig tillbaka
Vi speglar oss i varandra som träd i sjöar
vi är lika som lik, vi är en gryende morgondag
Dömda att sväva genom universum
dömda att sakna kropp –
Berätta du om ditt tvivel, så berättar jag om mitt
berätta om förbindelsen mellan bröstkorg och berg
berätta hur det känns när någon förnekar dig, förvrider dig
Avskurna tungor spridda längs vägen till hjärtat
avskurna tungor, säg kan de vakna till liv?
Säg kan de lära sig tala igen?
Det fanns de som dog ljud ljudlöst
De fanns de som dog i syntaxernas våld
Och de som återskapade sig själva i takt med
historiens föränderlighet och rasande rytm
Att icke kunna, att börja om gång på gång, att ha tilltro
Se bara hur en pärla blir till – faller hårt ur hårt
Föder någonting mjukt – någonting levande
Ingen vet att stjärnögon föds i mörkret
ingen vet att det finns en logik
ingen vet att en osynlig tråd binder allt samman
så som vi binds samman mellan dikt och dikt
Den övergivnes klagan är aldrig verkningslös
Låt dikten glöda som kol i munnen
Låt oss vidga diktens synkrets
Varför skulle inte det genomborrade hjärtat klaga?
När sten huggs från sten får den också röst (1)
Sedan tusen år, traktens hjältar
Det är inte en flock tranor
Inte en stjärnbild på himlavalvet
Utan ett hjärta med 33 kulor
33 bäckar av blod (2)
De trodde inte
att vi kunde stå emot stormen
men kärleken lär oss
att bli oövervinnerliga
Som gamla ekar,
som Halgurd och Handrin,
Rotar vi oss i denna jord (3)
Så är vi två, min dikt och jag: en klo
En vilja är vi två, ett gap, en tand.
Tillsammans är vi: en maskin som slår. (4)
Jag föreställer mig inte att den här berättelsen
går att berätta, men jag vill att ni ska veta
det var vår längtan som slet ut bojorna
(1) Hêmin Mukriyani
(2) Ahmed Arif
(3) Latif Halmat
(4) Elmer Diktonius
