Here I am and fuck you if you can’t understand me

by Anna Axfors


Here I am and fuck you if you can’t understand me

A nail cutter is so old and rusty that when I cut my nails they themselves lay there and rust while I do other things, everyday things, buying tomatoes, a mozzarella, crying like the fire in the sun, having a body filled with the drug of life and waves and it is love that creates its words, shapes the voice, not it.

It pulls the feathers from the pillow when the day lightens and it has no respect for what is, only for what's to be, the body dreamt that it was in the most beautiful landscape it has ever seen but was disappointed, it smells of carcass in its bed, it's constantly painting with its blood.

The true self is the lonely self like the first time is the lonely time and the summer smells unmerciful, like a photography. Autumn smells like a new time. I suggest: that it shall never end. You wonder when it will end but I say as long as we are breathing there is no end, that's what I'm trying to show and I'm pleased to be the madcap.

I used to be anxious about that I wasn't a madcap that could fix things; use the bathroom at a café without being a customer, run from the restaurant bill or convince bouncers that I’m old enough. Loneliness can arrive suddenly but you shouldn’t use it to make your life more boring or sad than it already is.

 

(Here I am and fuck you if you can’t understand me)

Translated by Jakob Nilsson

Here I am and fuck you if you can’t understand me

En nagelsax är så gammal och rostig att när jag klipper naglarna med den så ligger de själva där och rostar medan jag gör andra saker, vardagliga saker, köper några tomater, en mozarellaost, gråter som elden i solen, har en kropp full av livets knark och vågor och det är kärleken som skapar dess ord, formar rösten, inte den.

Den drar fjädrarna ur kuddarna när det ljusnar och den har ingen respekt för det som är, bara för det som ska bli, kroppen drömde att den var i det vackraste landskapet den sett men den blev besviken, det luktar kadaver i dess säng, den målar hela tiden med sitt blod.

Det sanna jaget är det ensamma jaget som den första tiden är en ensam tid och sommaren luktar helt skoningslöst, som ett fotografi. Hösten luktar som en ny tid. Jag föreslår: att det aldrig ska ta slut. Du undrar när det ska ta slut men då säger jag att så länge vi andas finns inget slut, det är det jag försöker visa och då är jag gärna galenpannan.

Förut hade jag ångest över att jag inte var en sån galenpanna som kunde fixa saker; låna toaletten på ett fik fast man inte var kund, smita från restaurangnotan eller övertyga vakter om att man hade åldern inne. Ensamheten kan komma plötsligt men man får inte utnyttja den för att göra sitt liv mer tråkigt eller sorgligt än vad det redan är.

 

(Here I am and fuck you if you can’t understand me)